top of page
  • viktoria768

Att segla genom livet tuggandes på ett grässtrå, räddandes några sjunkande skepp...

Uppdaterat: 15 nov. 2023

Stanna kvar - menar du stå stilla? Nej det är ingenting för mig. Om jag bestämmer mig för att stå stilla är bara en sak säker. Misslyckandet. Hur ska vi kunna stanna, när allt annat rör sig?


Kanske kan jag springa istället? Men allt som oftast springer jag ju ifrån mig själv! Där borta, långt framme - men också långt ifrån hjärtat, blir inget riktigt bra. Inte på riktigt och inte beständigt. Det går att släcka en brand, men knappast att hålla lågan vid liv.


Nej jag letar efter en lagom ström bäck, där jag kan åka med framåt. Ligga på rygg och betrakta molnen tuggandes på ett grässtrå. Då och då resa mig upp, vinka till en förbipasserande medresenär, sträcka mig efter ett smultron vid strandkanten att njuta av, eller rädda ett sjunkande skepp innan jag seglar vidare.

Ibland behöver jag ösa vatten ur min egen båt. Ibland koncentrera mig på att inte krocka med stenarna de dagar då vattnet är extra strömt.


Ibland kommer vattenfallen. Då kan jag inget annat än att falla, släppa taget och börja om på nytt. När jag landat i lagunen, om jag ger mig själv gåvan att ligga still tills dess att strömmen för mig vidare.


Då har jag samlat precis lagom med kraft för att kunna njuta av nya smultron, av solen som värmer och regnet som svalkar. Jag orkar rädda grannbåten utan att sänka min egen.


Och i magen finns tilliten kvar, att allt blir precis så som det blir när hjärtat och hjärnan, känslorna och drivkraften åker på samma båt och styr med samma roder på väg mot det vi inte vet någonting om idag, men allt om imorgon.






9 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Comments


Viktoria Åkesson Forsman

bottom of page